1 Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;
2 Till att deraf lära vishet och tukt;
3 Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;
4 Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.
5 Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;
6 Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.
7 Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.
8 Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
9 Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
10 Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
11 Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
12 Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara;
13 Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
14 Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
15 Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
16 Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
17 Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
18 Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
19 Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.
20 Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.
21 Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:
22 Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?
23 Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.
24 Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;
25 Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;
26 Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;
27 När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.
28 Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;
29 Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan;
30 Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.
31 Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;
32 Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.
33 Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.