1 Ropar icke visheten, och klokheten låter sig höra?
2 Uppenbara på vägen, och på stråtene står hon;
3 Vid stadsportarna, der man ingår, ropar hon;
4 O! I män, jag ropar till eder; och ropar till folket.
5 Akter, I oförnuftige, uppå vishet, och I dårar, lägger det på hjertat.
6 Hörer, ty jag vill tala det märkeligit är, och lära det rätt är.
7 Ty min mun skall tala sanningen, och mina läppar skola hata det ogudaktigt är.
8 All mins muns tal är rätt; der är intet vrångt eller falskt inne;
9 De äro all klar dem som förstå dem, och rätt dem som vilja anamma dem.
10 Tager vid min tuktan heldre än silfver, och akter lärdom högre än kosteligit guld.
11 Ty vishet är bättre än perlor, och allt det man önska må, kan intet liknas henne.
12 Jag, vishet, bor när klokhetene, och jag kan gifva god råd.
13 Herrans fruktan hatar det arga, högfärd, högmod och ondan väg; och jag kan icke lida en vrångan mun.
14 Mitt är både råd och dåd; jag hafver förstånd och magt;
15 Genom mig regera Konungarna, och rådherrarna stadga rätthet.
16 Genom mig råda Förstarna, regenter och alle domare på jordene.
17 Jag älskar dem som mig älska; och de som mig bittida söka, de finna mig.
18 Rikedom och ära är när mig, varaktigt gods och rättfärdighet.
19 Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min tilldrägt bättre än utkoradt silfver.
20 Jag vandrar på rätta vägen, på domsens stigar;
21 Att jag skall väl besörja dem som mig älska, och uppfylla deras håfvor.
22 Herren hafver haft mig i sina vägars begynnelse; förr hans gerningar var jag.
23 Jag är insatt af evighet, af begynnelsen, förr jordena.
24 Då djupen ännu intet voro, då var jag allaredo beredd; då källorna icke ännu runno med vatten.
25 Förr än bergen grundad voro, förr än högarna, var jag beredd.
26 Han hade icke ännu gjort jordena, och hvad derpå är, eller jordenes berg.
27 Då han beredde himmelen, var jag der; då han fattade djupen med sitt mål;
28 Då han befäste skyarna ofvantill; då han befäste djupsens källor;
29 Då han satte hafvena sitt mål, och vattnena, att de icke skulle gå öfver sina befallning; då han lade jordenes grund;
30 Då var jag verkandes med honom, och hade mina lust dagliga, och spelade för honom alltid;
31 Och spelade på hans jords krets, och min lust var med menniskors barn.
32 Så hörer mig nu, min barn; salige äro de som min väg behålla.
33 Hörer tuktan, och varer vise, och låter icke fara henne.
34 Säll är den menniska, som mig hörer, så att han vakar vid mina dörr dagliga, att han vaktar vid min dörrträ.
35 Den mig finner, han finner lifvet, och skall få behag af Herranom.
36 Men den som syndar emot mig, han skadar sina själ; alle de mig hata, de älska döden.