1 Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;
2 Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.
3 Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.
4 Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.
5 Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.
6 Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.
7 Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,
8 Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.
9 Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?
10 Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;
11 Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.
12 En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;
13 Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;
14 Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.
15 Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.
16 Si, sex stycke hatar Herren, och vid det sjunde hafver han en styggelse:
17 Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;
18 Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;
19 Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.
20 Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.
21 Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;
22 När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.
23 Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;
24 På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.
25 Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.
26 Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.
27 Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?
28 Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?
29 Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.
30 Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;
31 Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.
32 Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.
33 Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.
34 Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;
35 Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.