1 Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
2 Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
3 Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
4 Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
5 Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet.
6 Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
7 Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
8 Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
9 Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
10 Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
11 Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
12 Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
13 Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
14 Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
15 Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
16 Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
17 Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
18 Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
19 Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
20 Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
21 Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
22 Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
23 Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.