1 Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?
2 Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.
3 Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.
4 Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.
5 Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.
6 Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.
7 Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.
8 Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.
9 Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.
10 Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.
11 Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.
12 Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.
13 Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?
14 Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.
15 Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.
16 Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.
17 De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;
18 Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.