1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då Saul sände bort, och lät bevara hans hus, på det att han måtte dräpa honom.
2 Fräls mig, min Gud, ifrå mina fiendar, och beskydda mig för dem som sig emot mig sätta.
3 Fräls mig ifrå de ogerningsmän, och hjelp mig ifrå de blodgiriga.
4 Ty si, Herre, de vakta efter mina själ; de starke församla sig emot mig, utan min skuld och missgerning.
5 De löpa, utan min skuld, och bereda sig. Vaka upp, och möt mig, och se dertill.
6 Du, Herre Gud Zebaoth, Israels Gud, vaka upp, och hemsök alla Hedningar. Var ingom nådelig af dem, som sådane förstockade ogerningsmän äro. Sela.
7 Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
8 Si, de tala med hvarannan; svärd äro i deras läppar. Ho skulle det höra?
9 Men, Herre, du skall le åt dem, och bespotta alla Hedningar.
10 För deras magt håller jag mig intill dig; ty Gud är mitt beskärm.
11 Gud bevisar mig rikeliga sina godhet; Gud låter mig lust se på mina fiendar.
12 Dräp dem icke, att mitt folk icke förgäter det; men förströ dem med dine magt, Herre, vår sköld, och nedslå dem.
13 Deras lära är allsamman synd, och blifva fast i sine högfärd; och predika intet annat än bannor och motsägelse.
14 Förgör dem utan alla nåd; förgör dem, så att de intet mer äro, och besinna måga, att Gud är rådandes i Jacob, öfver alla verldena. Sela.
15 Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
16 Låt dem löpa hit och dit efter mat, och tjuta om de icke mätte varda.
17 Men jag vill sjunga om dina magt, och lofva om morgonen dina godhet; ty du äst mitt beskärm och tillflykt i mine nöd. Jag vill lofsjunga dig, min tröst; ty du, Gud, äst mitt beskärm, och min gunstige Gud.