1 Herre Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig.
2 Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena.
3 Herre, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla;
4 Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig?
5 Herre, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf.
6 Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de;
7 Och säga: Herren ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet.
8 Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda?
9 Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se?
10 Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta.
11 Men Herren vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro.
12 Säll är den som du, Herre, tuktar, och lärer honom genom din lag;
13 Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder.
14 Ty Herren skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf.
15 Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla.
16 Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän?
17 Om Herren icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla.
18 Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, Herre, uppehöll mig.
19 Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ.
20 Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder.
21 De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod.
22 Men Herren är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst.
23 Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; Herren, vår Gud, skall förgöra dem.