1 En bön Davids. Herre, hör rätthetena; gif akt uppå mitt rop, förnim mina bön, den icke utaf en falsk mun går.
2 Tala du i mine sak, och se du uppå hvad rätt är.
3 Du pröfvar mitt hjerta, och besöker det om nattena, och ransakar mig, och finner intet; jag hafver satt mig före, att min mun icke öfverträda skall.
4 Jag förvarar mig i dina läppars orde, för menniskors gerningar, på mördarens väg.
5 Behåll min gång på dinom stigom, att min steg icke slinta.
6 Jag ropar till dig, att du Gud ville höra, mig; böj din öron till mig, hör mitt tal.
7 Bevisa, dina underliga godhet, du, deras Frälsare, som trösta uppå dig, emot dem som sig emot dina högra hand sätta.
8 Bevara mig såsom en ögnasten; beskärma mig under dina vingars skugga;
9 För de ogudaktiga, som mig förhärja; för mina ovänner, som efter mina själ stå allt omkring.
10 Deras fete hålla tillsamman; de tala med sin mun stor ord.
11 Hvar vi gå, så äro de kringom oss; sina ögon ställa de derefter, att de måga slå oss till jordena;
12 Såsom ett lejon, som rof begärar; såsom ett ungt lejon, som i kulone sitter.
13 Herre, statt upp, öfverfall honom, och nederslå honom; undsätt mina själ ifrå de ogudaktiga, med ditt svärd;
14 Ifrå dine hands menniskom, Herre, ifrå denne verldenes menniskom, hvilka sin del hafva medan de lefva; dem du buken fyller med dina håfvor; de der barn nog hafva, och låta sina återlefvor sinom barnom.
15 Men jag vill skåda ditt ansigte i rättfärdighet; jag vill mätt varda, när jag uppvakar efter ditt beläte.