1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath.
2 Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.
3 Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.
4 När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.
5 Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?
6 Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.
7 De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.
8 Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet (säga de). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.
9 Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.
10 Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.
11 Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.
12 Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?
13 Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill. Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.