22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.