2 Hjelp, Herre; de helige äro förminskade; och de trogne äro få ibland menniskors barn.
3 Den ene talar med den andra onyttig ting; och skrymta, och lära utaf oens hjerta.
4 Herren utrote allt skrymteri och de tungo, som stor ord talar;
5 De der säga: Vår tunga skall hafva öfverhandena; oss bör tala; ho är vår herre?
6 Efter nu de elände förtryckte varda, och de fattige sucka, vill jag upp, säger Herren; jag vill skaffa en hjelp, att man frimodeliga lära skall.
7 Herrans tal är klart, såsom genomluttradt silfver i enom lerdegel, bepröfvadt sju resor.
8 Du Herre, bevara dem, och förvara oss för detta slägtet, till evig tid. Ty det varder allestäds fullt med ogudaktiga, der sådana löst folk ibland menniskorna rådande är.