4 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.
5 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.
6 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. Sela.
7 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.
8 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
9 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.
10 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.