7 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.
8 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
9 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.
10 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.
11 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.
12 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. Sela.
13 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder. Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.