3 Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
4 Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
5 Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
6 Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. Sela.
7 På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
8 Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
9 Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.