7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.