1 I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul.
2 Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: »Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.«
3 Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.
4 Dessa båda, som alltså sändes ut av den heliga anden, for ner till Seleukia, och därifrån seglade de till Cypern.
5 I Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som hjälp.
6 Sedan tog de sig tvärs över ön till Pafos, där de träffade på en judisk trollkarl vid namn Barjesus, som påstod sig vara profet.
7 Han umgicks hos den romerske ståthållaren Sergius Paulus, som var en klok man. Denne kallade till sig Barnabas och Saul och bad att få höra Guds ord.
8 Men Elymas — namnet kan översättas med »trollkarl« — motarbetade dem och sökte förhindra att ståthållaren kom till tro.
9 Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av helig ande. Han spände blicken i honom
10 och sade: »Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga?
11 Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen.« I detsamma föll töcken och mörker över mannen, och han gick runt och famlade efter någon som kunde leda honom.
12 När då ståthållaren såg vad som hade hänt kom han till tro, överväldigad av Herrens lära.
13 Från Pafos seglade Paulus och hans följeslagare till Perge i Pamfylien. Där övergav Johannes dem och återvände till Jerusalem.
14 Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiochia i Pisidien. På sabbatsdagen gick de till synagogan och satte sig där.
15 Efter läsningen ur lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa: »Bröder, om ni har något att säga till folkets uppbyggelse, så gör det.«
16 Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig.
17 Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån.
18 I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen,
19 och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning.
20 Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid.
21 Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
22 Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer.
23 Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus,
24 vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk.
25 Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’
26 Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts.
27 Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat.
28 Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.
29 När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav.
30 Men Gud uppväckte honom från de döda,
31 och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.
32 Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick
33 har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag.
34 Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David.
35 Ty på ett annat ställe säger han: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen.
36 David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen.
37 Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse.
38-39 Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag.
40 Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in:
41 Se, föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er.«
42 När de gick ut bad man dem att få höra mer om detta nästa sabbat.
43 Och när man skildes åt efter gudstjänsten gjorde många judar och gudfruktiga proselyter sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd.
44 Följande sabbat samlades så gott som hela staden för att höra ordet om Herren.
45 När judarna fick se allt folket fylldes de av avund och bemötte det Paulus sade med smädelser.
46 Men Paulus och Barnabas svarade frimodigt: »Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men när ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna.
47 Ty så har Herren befallt oss: Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.«
48 När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro,
49 och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten.
50 Men judarna hetsade upp de gudfruktiga kvinnorna av förnäm familj och de ledande männen i staden. De fick i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området.
51 De båda skakade dammet av sina fötter mot dem och gick till Ikonion.
52 Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.