1 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner med några av de äldste och en advokat Tertullus och lämnade ståthållaren sin anmälan mot Paulus.
2 Sedan Paulus kallats in började Tertullus sitt anklagelsetal med följande ord:
3 »Högt ärade Felix. Att vi tack vare dig får leva i djupaste fred och att genom din omtanke villkoren har förbättrats för vårt folk är något som vi alla erkänner oförbehållsamt och med den största tacksamhet.
4 Jag vill inte uppehålla dig alltför länge men ber dig att godhetsfullt lyssna till några korta ord från oss.
5 Vi har funnit att den här mannen är en smitthärd som sprider oro bland judarna på alla håll i världen och att han är ledare för nasareernas sekt.
6 Han har till och med försökt vanhelga templet. Vi har gripit honom,
8 och när du själv förhör honom kommer du att vinna klarhet om allt det vi anklagar honom för.«
9 Judarna instämde och försäkrade att det förhöll sig på det viset.
10 På ståthållarens tecken tog Paulus till orda: »Jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, och därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak.
11 Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att be i templet.
12 Varken där eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller hetsa upp folk,
13 och de kan heller inte inför dig styrka sina anklagelser mot mig.
14 Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna.
15 Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda.
16 Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor.
17 Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra.
18 Det var då man fann mig i templet; jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult.
19 Men där var några judar från Asien — de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något att anföra.
20 Eller också får de som är här tala om vad de fann mig skyldig till när jag stod inför rådet,
21 om det inte var just de ord som jag ropade mitt ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står till svars inför er.’«
22 Felix, som var mycket väl underrättad om Vägen, uppsköt nu rättegången och sade: »När kommendanten Lysias kommer hit skall jag avdöma ert mål.«
23 Officeren fick order att hålla Paulus i häkte men ge honom lättnader och inte hindra hans anhängare från att sörja för honom.
24 Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus.
25 Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: »Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.«
26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar, och därför lät han ofta hämta honom för att samtala med honom.
27 När två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelse.