1 Så kom han till Derbe och till Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timotheos, vars mor var kristen judinna medan fadern var grek.
2 Han hade gott namn om sig bland bröderna i Lystra och Ikonion.
3 Denne Timotheos ville Paulus ha med sig på resan, och med hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom; alla kände ju till att hans far var grek.
4 De reste från stad till stad och meddelade bröderna de föreskrifter som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade utfärdat och som man skulle iaktta.
5 Församlingarna befästes i tron och fick för var dag allt fler medlemmar.
6 De tog sedan vägen genom Frygien och Galatien eftersom den heliga anden hindrade dem från att förkunna ordet i Asien.
7 När de hade nått Mysien ville de bege sig till Bithynien, men det tillät inte Jesu ande.
8 Då gick de genom Mysien och kom ner till Troas.
9 På natten hade Paulus en syn; en makedonier stod där och bad honom: »Kom över till Makedonien och hjälp oss.«
10 När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där.
11 Vi lade alltså ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis.
12 Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar.
13 På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats.
14 En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade.
15 Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: »När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.« Och hon gav sig inte.
16 När vi en gång gick till bönestället mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande i sig och som skaffade sina ägare goda inkomster genom att spå.
17 Hon följde efter Paulus och oss andra och ropade: »De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er.«
18 Så höll hon på i flera dagar, tills Paulus förlorade tålamodet och vände sig om och sade till anden: »Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne.« Och i samma ögonblick for anden ut.
19 När hennes ägare såg att hoppet om fortsatt förtjänst hade farit sin väg, tog de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget och stadens myndigheter.
20 De förde dem till de romerska domarna och sade: »De här männen stör lugnet i vår stad. De är judar,
21 och de talar för seder och bruk som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta och följa.«
22 Folket tog då parti mot dem, och domarna slet kläderna av dem och befallde att de skulle pryglas.
23 Man gav dem många rapp och satte dem sedan i fängelse. Fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar,
24 och för den skull lät han dem sitta i det innersta fängelserummet och låste fast deras ben i stocken.
25 Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på.
26 Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla.
27 Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna i fängelset stod öppna drog han sitt svärd för att ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt.
28 Men Paulus ropade högt: »Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop.«
29 Då sade fångvaktaren till om ljus och sprang in och kastade sig skräckslagen ner inför Paulus och Silas.
30 Sedan förde han ut dem och frågade dem: »Vad skall jag göra för att räddas?«
31 De svarade: »Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.«
32 Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus.
33 Fångvaktaren tog genast hand om dem, mitt i natten, och tvättade såren efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj.
34 Han tog dem med upp i sin bostad och lät duka ett bord, och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud.
35 På morgonen skickade domarna dit sina vakter med order om att männen skulle friges.
36 Fångvaktaren talade om det för Paulus och sade: »Domarna har sänt bud att ni skall släppas. Ni behöver inte stanna längre. Gå i frid!«
37 Men Paulus svarade: »De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och sedan har de satt oss i fängelse. Och nu vill de skicka i väg oss i tysthet? Å nej, de får själva komma hit och hämta oss.«
38 Vakterna framförde detta till domarna. Då de fick höra att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de rädda.
39 De kom och talade väl med dem, följde dem ut och vädjade till dem att lämna staden.
40 När de hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och intalade dem mod och for sedan vidare.