1 När oron hade lagt sig kallade Paulus till sig lärjungarna och intalade dem mod. Därefter tog han farväl och bröt upp för att resa till Makedonien.
2 Och när han hade farit genom det landet och flitigt uppmuntrat bröderna kom han till Grekland,
3 där han uppehöll sig i tre månader. Han stod just i begrepp att avsegla till Syrien när en judisk sammansvärjning mot honom fick honom att ändra sig och fara tillbaka genom Makedonien.
4 I sällskap hade han Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus, som hörde till bröderna i Thessalonike, vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från Asien.
5 De reste nu i förväg och inväntade oss i Troas.
6 Själva seglade vi från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade en vecka.
7 Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd. Paulus, som skulle resa nästa dag, talade till bröderna, och han höll på ända till midnatt.
8 Det fanns många lampor i det rum på översta våningen där vi var samlade.
9 En ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Han föll i djup sömn då Paulus talade så länge, och i sömnen ramlade han ut från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död.
10 Paulus kom då ner och lade sig över honom, slog armarna om honom och sade: »Sluta med er klagan, han lever!«
11 Och han gick upp igen, bröt brödet och åt. Sedan fortsatte han länge att predika, ända till gryningen, då han lämnade dem.
12 Ynglingen levde och kunde föras hem, och de kände en stark tillförsikt.
13 Vi gick direkt ombord och avseglade till Assos, där vi skulle hämta Paulus; det hade han bestämt, eftersom han själv ville ta landvägen dit.
14 När vi mötte honom i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene.
15 Därifrån seglade vi vidare och hade nästa dag nått i höjd med Chios; dagen därpå lade vi till vid Samos, och ännu en dag senare kom vi till Miletos.
16 Paulus hade nämligen beslutat fara förbi Efesos för att inte förlora någon tid i Asien. Han hade bråttom, eftersom han om möjligt ville vara i Jerusalem på pingstdagen.
17 Från Miletos skickade han emellertid bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste.
18 När de infunnit sig sade han till dem: »Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien.
19 Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar som jag har utsatts för genom judarnas anslag.
20 Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen,
21 och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus.
22 Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där.
23 Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig.
24 Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
25 Och nu ser ni mig aldrig mer, det vet jag, alla ni som jag har besökt och förkunnat riket för.
26 Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad.
27 Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan.
28 Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod.
29 Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er.
30 Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida.
31 Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar.
32 Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats.
33 Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon.
34 Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov.
35 I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få.«
36 Efter sitt tal föll Paulus på knä och bad tillsammans med alla de andra.
37 De grät häftigt, omfamnade honom och kysste honom.
38 Det som smärtade dem mest var hans ord att de aldrig skulle få se honom igen. Slutligen följde de honom till båten.