1 När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta.
2 De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt.
3 Paulus drog ihop ett fång torrt ris, och då han lade det på elden kom en huggorm fram på grund av värmen och högg sig fast vid hans hand.
4 När de infödda såg ormen hänga från handen på honom sade de till varandra: »Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva.«
5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada.
6 De andra trodde att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. När de sedan hade väntat en lång stund och sett att ingenting särskilt hände honom slog de om och sade att han var en gud.
7 I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar.
8 Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom.
9 Efter det kom också de andra sjuka på ön dit och blev botade.
10 De gav oss många bevis på sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde.
11 Efter tre månader avseglade vi med »Dioskurerna«, ett fartyg från Alexandria som hade legat vid ön över vintern.
12 Vi gick in till Syrakusa och låg där i tre dagar.
13 Därifrån kom vi så småningom fram till Regium. Efter en dags väntan fick vi sydlig vind och nådde efter två dagar Puteoli.
14 Där fann vi trosbröder och blev inbjudna att stanna hos dem en vecka. Och på det sättet kom vi till Rom.
15 Bröderna där hade fått besked om oss och kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. När Paulus såg dem tackade han Gud och fylldes med tillförsikt.
16 Efter ankomsten till Rom fick han tillstånd att ha egen bostad tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.
17 Tre dagar senare bad Paulus de ledande bland judarna att komma till honom, och när de var samlade sade han till dem: »Mina bröder. Fast jag inte har förbrutit mig mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder och bruk blev jag i Jerusalem utlämnad till romarna och bortförd som fånge.
18 Sedan de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänar döden.
19 Men judarna satte sig emot det, och jag blev tvungen att vädja till kejsaren, dock inte för att anklaga mitt folk.
20 Detta är bakgrunden till att jag har kallat er hit för att få träffa er och tala till er, ty det är Israels hopp som är anledning till att jag bär dessa bojor.«
21 De svarade: »Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit haft något ont att säga om dig, vare sig öppet eller i enrum.
22 Men vi vill gärna höra av dig själv vad du har för åsikter. Om den här sekten vet vi ju att den möter motstånd överallt.«
23 De kom överens om en viss dag, och då infann sig ännu fler hos honom där han bodde. Från morgonen till sena kvällen vittnade han om Guds rike och utlade vad det innebär, och utgående från Moses lag och profeterna sökte han vinna dem för tron på Jesus.
24 Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro.
25 I stor oenighet bröt de upp sedan Paulus tillagt detta enda: »Det var med rätta som den heliga anden
26 sade till era fäder genom profeten Jesaja: Gå till detta folk och säg: Ni skall höra med era öron men ingenting förstå, och se med era ögon men ingenting uppfatta.
27 Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron, och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig.
28 Därför skall ni veta att det är till hedningarna som Gud nu har sänt frälsningen. De kommer att lyssna.«
30 Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom,
31 och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.