10 Kungen svarade: »Skicka hit den som ansätter dig, så skall han inte ofreda dig mer.« —
11 »Konung, svär då vid Herren, din Gud, att blodshämnaren inte skall få fortsätta dödandet och ta livet av min son«, sade kvinnan. Och han sade: »Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på din sons huvud.«
12 Då sade kvinnan: »Får din tjänarinna säga ännu ett ord till sin herre konungen?« — »Tala du«, sade han,
13 och kvinnan sade: »Hur kunde du få i ditt sinne att handla på detta sätt mot Guds folk? Genom det utslag du nu har fällt har du ju dömt dig själv, konung, när du inte låter din förskjutne son återvända.
14 Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid.
15 Jag har kommit för att framlägga detta för min herre konungen, därför att folket har skrämt mig. Jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen skulle han kanske göra sin tjänarinna till viljes.
16 Ja, jag hoppades att kungen skulle lyssna till mig och rädda mig undan den som ville rycka bort både mig och min son från Guds land.