1 Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning stärktes mer och mer, medan Sauls ätt blev allt svagare.
2 Under sin tid i Hebron fick David dessa söner: Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Achinoam från Jisreel.
3 Hans andre son var Kilav, som han fick med Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. Den tredje var Absalom, son till Maaka, som var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.
4 Den fjärde var Adonia, son till Haggit, den femte Shefatja, son till Avital,
5 och den sjätte Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa söner föddes åt David i Hebron.
6 Så länge kriget varade mellan Sauls ätt och Davids var Avner den starke mannen på Sauls sida.
7 Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och nu förebrådde Ish-Boshet Avner: »Varför har du legat med min fars bihustru?«
8 Avner blev upprörd över Ish-Boshets anklagelse: »Jag är ingen judeisk hund! Jag har varit lojal mot din far Sauls familj, hans bröder och vänner och inte utlämnat dig åt David, och så kommer du och går till rätta med mig för ett felsteg med den där kvinnan.
9 Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag inte förverkligar det som Herren med ed har lovat David:
10 att låta kungamakten gå ifrån Sauls ätt och att sätta David på tronen i Israel och Juda, från Dan till Beer Sheva.«
11 Ish-Boshet blev rädd och vågade inte svara ett enda ord.
12 Avner sände budbärare till David och lät hälsa: »Slut förbund med mig, så skall jag hjälpa dig att vinna hela Israel över på din sida.« —
13 »Ja«, sade David, »jag skall sluta förbund med dig, men på ett villkor: du får inte komma inför mina ögon utan att ha med dig Sauls dotter Mikal.«
14 Därefter skickade David sändebud till Ish-Boshet, Sauls son, med denna begäran: »Ge mig min hustru Mikal, som jag fick som brud för hundra filisteiska förhudar.«
15 Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son.
16 Paltiel följde sin hustru och gick gråtande efter henne hela vägen fram till Bachurim. Där sade Avner: »Gå hem igen!« Och Paltiel vände tillbaka.
17 Avner hade talat med de äldste i Israel och sagt: »Ni har länge önskat att få David till kung.
18 Nu är det tid att handla, ty så har Herren sagt om honom: Genom min tjänare David skall jag rädda mitt folk Israel från filisteerna och alla andra fiender.«
19 Avner talade också med benjaminiterna, och sedan begav han sig till Hebron för att underrätta David om vad Israel och Benjamins stam hade beslutat.
20 Med tjugo man i följe kom Avner till David i Hebron, och David tog emot dem med en festmåltid.
21 Avner förklarade: »Jag skall se till att hela Israel sluter upp bakom dig, min herre och konung, och ingår förbund med dig. Så får du hela det rike du eftertraktar.« David tog farväl av Avner och lät honom gå därifrån ostörd.
22 Just då var Davids män och Joav på väg hem från ett plundringståg och hade med sig stort byte. Avner var inte längre kvar hos David i Hebron; denne hade låtit honom gå därifrån ostörd.
23 När Joav och krigsfolket kom tillbaka berättade man för honom att Avner, Ners son, hade varit hos kungen, som låtit honom gå därifrån ostörd.
24 Då gick Joav in till kungen och sade: »Vad är det du har gjort? Här kommer Avner till dig, och du låter honom bara gå härifrån!
25 Du känner väl Avner, Ners son: han var här för att vilseleda dig, han ville utforska dina förehavanden och ta reda på vad du håller på med.«
26 När Joav hade lämnat David skickade han bud efter Avner och fick honom att återvända när han var vid cisternen i Sira. Detta visste David ingenting om.
27 När Avner kom tillbaka till Hebron tog Joav honom avsides invid porten som för att tala förtroligt med honom, men där gav han honom ett dödande hugg i buken och hämnades så sin bror Asael.
28 När David fick kännedom om vad som hänt sade han: »Herren vet att skulden för Avners död aldrig kan läggas på mig och mitt kungadöme.
29 Hans blod skall komma över Joav och hela hans släkt. Må i Joavs släkt aldrig fattas män med dröppel och spetälska och krymplingar och män som faller för svärd eller svälter ihjäl.«
30 Så dräpte Joav och hans bror Avishaj Avner, därför att han hade dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.
31 David sade åt Joav och alla som var där att riva sönder sina kläder, svepa sig i säckväv och gå framför Avners bår och hålla dödsklagan. Själv gick kung David bakom båren.
32 Så begravde de Avner i Hebron, och kungen grät högt vid Avners grav; alla som var där grät.
33 Detta är kungens klagosång över Avner:Måste Avner dö en så neslig död?
34 Dina händer var icke bundna,dina fötter ej slagna i bojor.Du föll som man faller för ogärningsmän.Och alla fortsatte att gråta över Avner.
35 Sedan försökte de övertala David att äta något medan det ännu var dag, men han svor: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag äter ens en brödbit innan solen går ner.«
36 Detta hans svar blev känt, och folket uppskattade det, liksom allt vad kungen gjorde.
37 Nu förstod alla där och i hela Israel att kungen inte låg bakom mordet på Avner, Ners son.
38 »Ni skall veta att en hövding och storman i Israel har fallit i dag«, sade kungen till sina män.
39 »Själv är jag ännu svag, även om jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är för hårda för mig. Men Herren skall vedergälla de onda för deras ondska.«