1 Achitofel sade till Absalom: »Låt mig ta ut 12 000 man och sätta efter David nu i natt
2 och överrumpla honom medan han är trött och modlös. Jag skall jaga skräck i honom, och när allt hans folk har flytt dödar jag honom, bara honom.
3 Sedan ser jag till att folket söker sig till dig som bruden till sin brudgum. Det är ju bara en enda som du är ute efter att döda, alla de andra kan du lämna i fred.«
4 Både Absalom och de äldste i Israel gillade förslaget,
5 men Absalom tillkallade dessutom Hushaj från Erek för att höra hans mening.
6 Hushaj kom och Absalom berättade vad Achitofel hade föreslagit. »Skall vi göra som han säger?« frågade han. »Om inte, vad tillråder du?«
7 Då sade Hushaj: »Det var inte något bra råd Achitofel gav den här gången.
8 Du känner själv din far och hans män och vet att de är tappra kämpar och uppretade som en björnhona i vildmarken som förlorat sina ungar. Din far är en erfaren krigare, han övernattar inte bland sina män;
9 säkert har han nu gömt sig i en håla eller på något annat ställe. Redan vid första anfallet skulle ryktet spridas att Absaloms folk lidit nederlag.
10 Och då skulle också den tappraste, den som har ett lejons mod, darra av rädsla. Hela Israel vet ju att din far är en hjälte med modiga män omkring sig.
11 Mitt råd är detta: samla alla israeliter från Dan till Beer Sheva, en skara talrik som havets sand, och gå sedan själv mitt ibland dem.
12 Som daggen faller på marken, så skall vi komma över honom var han än finns och skona varken honom eller någon av hans män.
13 Om han tar sin tillflykt till en stad skall israeliterna slå ett rep runt den staden och dra ner den i ravinen, så att inte en sten blir kvar.«
14 Absalom och alla israeliterna förklarade att det råd som Hushaj från Erek gett var bättre än Achitofels, ty Herren hade beslutat att omintetgöra Achitofels kloka råd och störta Absalom i fördärvet.
15 Hushaj berättade för prästerna Sadok och Evjatar vilket råd Achitofel hade gett Absalom och Israels äldste och vilket råd han själv hade gett.
16 Han uppmanade dem att genast meddela David: »Dröj inte över natten vid flodövergångarna i öknen utan gå över till den andra sidan. Annars är det ute med dig och hela din här.«
17 Jonatan och Achimaas höll till vid Rogelkällan, och en tjänsteflicka brukade gå dit med upplysningar som de sedan förde vidare till kung David. De ville inte röja sig genom att gå in i staden.
18 Men en pojke fick syn på dem och talade om det för Absalom. Då gav de sig hastigt i väg till Bachurim, till en man där som hade ett hus med en brunn på gården. I den steg de ner.
19 Hustrun tog en matta och bredde över brunnen och strödde säd på den så att ingen kunde märka något.
20 Absaloms folk kom dit och gick in till kvinnan. »Var är Achimaas och Jonatan?« frågade de, och hon svarade: »De fortsatte förbi dammen.« Männen letade men hittade dem inte utan vände tillbaka till Jerusalem.
21 När de hade gått klättrade Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och rapporterade för kung David. »Bryt upp och gå genast över floden«, sade de och berättade för honom om Achitofels råd.
22 David och hans folk bröt då upp, och i gryningen hade de alla, varenda man, gått över Jordan.
23 Då Achitofel såg att man inte följde hans råd sadlade han sin åsna och återvände till sin hemstad. Efter att ha ordnat för sin familj hängde han sig. Så dog han och begravdes i sin fars grav.
24 David hade nått fram till Machanajim då Absalom och israeliterna gick över Jordan.
25 Till överbefälhavare i stället för Joav hade Absalom satt Amasa; han var son till en ismaelit vid namn Jitra, som hade fått honom med Avigajil, dotter till Jishaj och syster till Joavs mor Seruja.
26 Israeliterna och Absalom slog läger i Gilead.
27 När David kom till Machanajim möttes han av Shovi, Nachashs son från ammoniternas Rabba, av Makir, Ammiels son från Lo Devar, och av Barsillaj från Rogelim i Gilead.
28 De hade fört dit sängar, skålar och lerkärl, vete och korn, mjöl och rostad säd, bönor och linser,
29 honung och tjockmjölk, fårkött och ost. Allt detta lämnade de åt David och hans folk att äta, eftersom de förstod att männen hade blivit hungriga, trötta och törstiga i öknen.