1 När David hade nått ett stycke bortom bergskrönet kom Siva emot honom, Mefivoshets tjänare. Han hade med sig ett par åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 kakor russin, en säck frukt och en lägel vin.
2 »Vad skall du göra med allt detta?« frågade kungen, och Siva svarade: »Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och frukten för manskapet att äta och vinet för dem som blir utmattade i öknen.«
3 Kungen frågade: »Och var finns din herre Sauls son?« — »Han är kvar i Jerusalem«, svarade Siva. »Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars kungadöme.«
4 Då sade kungen till Siva: »Allt som tillhör Mefivoshet skall nu vara ditt.« Siva sade: »Jag bugar mig underdånigt. Låt mig alltid få röna din välvilja, herre konung!«
5 När kung David hade nått Bachurim kom det fram en man av Sauls släkt, Shimi, Geras son. Han for ut i förbannelser
6 och kastade sten på David och hans närmaste män, fast David på alla håll var omgiven av både manskapet och sin livvakt.
7 Och Shimi skymfade David och ropade: »Ge dig av, din blodfläckade niding!
8 Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.«
9 Då sade Avishaj, Serujas son, till kungen: »Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre? Jag går bort och hugger huvudet av honom.«
10 Men kungen svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Låt honom förbanna — han gör det på Herrens befallning, vem kan då klandra honom?«
11 Och David sade till Avishaj och sina män: »Om min son, mitt eget kött och blod, står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det.
12 Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott.«
13 Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Shimi gick jämsides med honom längs bergskammen. Hela tiden skrek han förbannelser och kastade stenar och jord mot honom.
14 Till sist kom kungen med hela sitt följe fram till Ajefim, där de vilade ut.
15 Under tiden hade Absalom och israeliterna tågat in i Jerusalem, och Achitofel var med.
16 När Davids vän Hushaj från Erek kom till Absalom hälsade han honom: »Leve konungen! Leve konungen!«
17 Absalom sade: »Är detta den trohet du visar din vän? Varför har du inte följt med honom?«
18 Hushaj svarade: »Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna.
19 Och dessutom: vem skulle jag tjäna om inte sonen? Som jag har tjänat din far, så vill jag nu tjäna dig.«
20 När Absalom frågade Achitofel till råds om vad han skulle göra
21 fick han detta svar: »Du skall ligga med din fars bihustrur, som han lämnat kvar för att se till palatset. Så blir det känt i hela Israel att du har gjort dig förhatlig för din far, och det kommer att stärka modet på dina anhängare.«
22 Då slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och i hela Israels åsyn gick han in där och låg med sin fars bihustrur.
23 På den tiden gällde ett råd av Achitofel lika mycket som ett ord från Gud. Så högt värderades alla hans råd både av David och av Absalom.