1 Herrens vrede blossade åter upp mot israeliterna, och han eggade David mot dem. »Du skall räkna folket i Israel och Juda«, sade han.
2 Kungen befallde Joav och hans officerare: »Far runt till alla Israels stammar, från Dan till Beer Sheva, och håll mönstring, så att jag får veta hur mycket folk jag har.«
3 Joav svarade kungen: »Må Herren, din Gud, låta dig, herre konung, med egna ögon se hur folket blir hundra gånger större än nu. Men varför vill du tvunget ha en mönstring, herre konung?«
4 Joav och befälhavarna måste böja sig för kungens vilja och gav sig av för att verkställa mönstringen.
5 De gick över Jordan och började med Aroer och staden nere i dalen och fortsatte sedan mot Gads område och till Jaser.
6 Därifrån drog de vidare till Gilead och hettiternas land, mot Kadesh till, och nådde fram till Dan och Ijon. Efter att ha vikit av mot Sidon
7 kom de till Tyros fästning och till hiveernas och kanaaneernas städer och drog slutligen söderut till Beer Sheva och den del av Negev som tillhör Juda.
8 Då hade de genomkorsat landet i dess helhet och var efter nio månader och tjugo dagar tillbaka i Jerusalem,
9 där Joav redovisade resultatet av mönstringen för kungen: Israel kunde ställa upp 800 000 vapenföra män och Juda 500 000.
10 Men efteråt förebrådde David sig att han hade låtit räkna folket, och han sade till Herren: »Jag har begått en svår synd. Herre, förlåt din tjänare den orätt han har gjort — det var en stor dårskap.«
11 När David steg upp följande morgon hade Herrens ord kommit till profeten Gad, kungens siare:
12 »Gå till David och säg till honom: Så säger Herren: Tre ting har jag i beredskap åt dig; välj ett av dem, så skall jag låta det drabba dig.«
13 Gad kom till David och frågade: »Vilket föredrar du: att det i tre år blir hungersnöd i ditt land eller att du i tre månader måste vara på flykt undan fienden som förföljer dig eller att det i tre dagar blir pest i ditt land? Tänk noga efter vilket svar jag skall lämna honom som har sänt mig.«
14 David svarade: »Jag är i svår vånda. Men låt oss falla i Herrens händer, eftersom hans barmhärtighet är stor; i människors händer vill jag inte falla.«
15 Då lät Herren pesten drabba Israel; den varade från morgonen fram till den utsatta tiden. 70 000 israeliter dog, från Dan till Beer Sheva.
16 Men då ängeln sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att sprida död i staden, ångrade Herren det onda och sade till ängeln som spred död bland folket: »Det är nog! Dra tillbaka din hand!« Herrens ängel var då vid jevusén Aravnas tröskplats.
17 När David såg ängeln som dödade folket sade han till Herren: »Det är jag som har syndat. Det är jag, herden, som har gjort orätt. Men dessa mina får, vad har de gjort? Låt straffet drabba mig och min familj.«
18 Samma dag kom Gad till David och sade: »Gå upp på jevusén Aravnas tröskplats och res ett altare åt Herren!«
19 Och David gick, så som Herren hade befallt honom genom Gad.
20 När Aravna såg ut och fick se kungen och hans män närma sig gick han ut och hälsade underdånigt
21 och frågade: »Varför har min herre och konung kommit till mig?« — »För att köpa tröskplatsen av dig«, svarade David. »Här vill jag bygga ett altare åt Herren, så att den hemsökelse som drabbat folket upphör.«
22 Då sade Aravna: »Tag den, min herre och konung, och offra vad du finner för gott. Här är boskap till brännoffret och tröskslädar och ok till bränsle.
23 Allt detta ger Aravna åt sin konung.« Och han tillade: »Må du behaga Herren, din Gud.«
24 Men kungen sade: »Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det. Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som inte har kostat mig något.« Så köpte David tröskplatsen och boskapen för 50 siklar silver.
25 Där byggde han sedan ett altare åt Herren och frambar brännoffer och gemenskapsoffer. Då lyssnade Herren till bönerna för landet, och hemsökelsen som drabbat Israel upphörde.