1 Under Davids regering utbröt en hungersnöd som varade i hela tre år. David rådfrågade Herren, och Herren svarade: »Blodskuld vilar på Saul och hans släkt för de givoniter som han dödade.«
2 Då kallade kungen till sig givoniterna. De tillhör inte israeliterna utan är en amoreisk folkspillra. Saul hade i sitt nit för Israel och Juda försökt utrota dem, trots den ed som israeliterna hade svurit.
3 Nu frågade David givoniterna: »Vad skall jag göra för er, hur kan jag gottgöra det som skett, så att ni häver förbannelsen över Herrens land?«
4 Givoniterna svarade: »Mellan oss och Saul och hans släkt är det inte en fråga om silver och guld och inte heller om att döda en israelit vilken som helst.« David frågade: »Vad vill ni då att jag skall göra?«
5 De sade: »Mannen som anställde förödelsen bland oss och som hade planer på att helt utrota oss inom Israels gränser —
6 lämna ut sju av den mannens ättlingar så att vi får hugga dem i stycken inför Herren i Givon, på Herrens berg.« David gick med på deras krav,
7 men han skonade Sauls sonson Mefivoshet, Jonatans son, eftersom David och Jonatan, Sauls son, hade slutit ett förbund inför Herren.
8 Däremot tog han de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefivoshet, och vidare de fem söner som Sauls dotter Merav hade fött åt Adriel från Mechola, Barsillajs son.
9 Han utlämnade alla dessa åt givoniterna, som högg dem i stycken på berget inför Herren. Alla sju miste livet på en gång; de dödades under de första skördedagarna, i början av kornskörden.
10 Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten.
11 När David fick reda på hur Rispa, Sauls bihustru, hade handlat
12 lät han hämta Sauls och hans son Jonatans ben från Javesh i Gilead. Invånarna där hade rövat bort kropparna från torget i Bet-Shean, där filisteerna hade hängt upp dem efter segern över Saul på Gilboa.
13 David hämtade alltså Sauls och Jonatans ben från Javesh, och även benen efter de sönderstyckade samlade man ihop.
14 Sauls och hans son Jonatans ben lades i den grav där Kish, Sauls far, låg i Sela i Benjamins land. Allt skedde enligt kungens befallning, och sedan lyssnade Gud till bönerna för landet.
15 Det blev åter krig mellan filisteer och israeliter, och David och hans män drog ner för att strida mot filisteerna. En gång när David var utmattad
16 blev han tillfångatagen av Benov, en ättling till Rafa. Han hade en bronslans som vägde fem kilo och bar ett nytt svärd. Benov tänkte döda David,
17 men Avishaj, Serujas son, kom till undsättning: han slog ner filistén och dödade honom. Då sade Davids män: »Svär att du aldrig mer drar ut i strid med oss. Du får inte släcka Israels lampa.«
18 Efter en tid utkämpades åter en strid med filisteerna vid Gov, och Sibbekaj av Hushas släkt dräpte då Saf, som var av Rafas ätt.
19 Ännu en strid utkämpades med filisteerna vid Gov, och Elchanan från Betlehem, Jairs son, dödade då Goljat från Gat, vars spjutskaft var tjockt som en vävbom.
20 Ytterligare en strid utkämpades vid Gat. Där deltog en jättelik man med sex fingrar på var hand och sex tår på var fot, sammanlagt tjugofyra; också han var ättling till Rafa.
21 Han hånade och utmanade Israel men blev nerhuggen av Jonatan, son till Davids bror Shima.
22 Dessa fyra var ättlingar till Rafa i Gat, och de stupade alla för David och hans män.