1 En dag frågade David: »Finns det någon kvar av Sauls familj, som jag skulle kunna visa barmhärtighet för Jonatans skull?«
2 Hos Saul hade funnits en troman som hette Siva, och han blev kallad till David: »Är du Siva?« frågade kungen. »Ja, herre«, svarade Siva.
3 David sade: »Finns det ingen enda kvar av Sauls familj, så att jag kan vara barmhärtig mot honom liksom Gud är barmhärtig?« Siva svarade: »En son till Jonatan lever fortfarande, han som är vanför.«
4 David frågade var han fanns, och då berättade Siva att han bodde i Lo Devar hos Makir, Ammiels son.
5 Kungen lät hämta honom,
6 och så kom Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, till David. Han föll ner på sitt ansikte och hälsade underdånigt. »Mefivoshet«, sade David, och han svarade: »Ja, herre.« —
7 »Var inte rädd«, sade David, »jag skall visa dig barmhärtighet för din far Jonatans skull. Du skall få tillbaka all mark som har tillhört din farfar Saul, och du skall alltid äta vid mitt bord.«
8 Då bugade sig Mefivoshet djupt och sade: »Att du bryr dig om en hund som mig, herre!«
9 Kungen kallade nu på Sauls troman Siva och sade till honom: »Allt som har tillhört Saul och hans familj ger jag härmed åt din herres ättling.
10 För hans räkning skall du och dina söner och tjänare bruka jorden och bärga skörden, så att din herres son får sitt uppehälle. Och Mefivoshet skall alltid äta vid mitt bord.« Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare,
11 lovade att göra allt vad hans herre kungen hade befallt. Mefivoshet åt sedan vid kungens bord som en av kungens söner.
12 Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Alla som hörde till Sivas hushåll var i tjänst hos Mefivoshet,
13 men själv bodde han i Jerusalem, eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Han var skadad i benen och haltade.