13 och kvinnan sade: »Hur kunde du få i ditt sinne att handla på detta sätt mot Guds folk? Genom det utslag du nu har fällt har du ju dömt dig själv, konung, när du inte låter din förskjutne son återvända.
14 Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid.
15 Jag har kommit för att framlägga detta för min herre konungen, därför att folket har skrämt mig. Jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen skulle han kanske göra sin tjänarinna till viljes.
16 Ja, jag hoppades att kungen skulle lyssna till mig och rädda mig undan den som ville rycka bort både mig och min son från Guds land.
17 Kungens ord skall skänka lugn, tänkte jag, min herre och konung är som Guds ängel och kan urskilja vad som är rätt och vad som är fel. Må Herren, din Gud, vara med dig.«
18 Kungen sade då till henne: »Jag har en fråga till dig, svara mig nu uppriktigt.« Kvinnan sade: »Tala, min herre och konung«,
19 och han frågade: »Har Joav sin hand med i detta?« Hon svarade: »Så sant du lever, min herre och konung, när du talar kan ingen slingra sig undan: din tjänare Joav har skickat mig och själv lagt orden i min mun.