20 Men Joav svarade: »I dag får du inte vara budbärare. En annan gång kan du vara det, men inte i dag när kungens son är död.«
21 Och Joav sade åt en nubier att bege sig till kungen och tala om vad han hade sett. Nubiern bugade sig för Joav och sprang.
22 Men Achimaas envisades: »Det får bli som det vill«, sade han, »låt mig också springa, efter nubiern.« — »Vad skall det tjäna till, min son«, sade Joav, »det kommer ingen att tacka dig för!« —
23 »Det får bli som det vill, jag springer i alla fall«, upprepade Achimaas, och Joav lät honom springa. Han tog vägen över Jordanslätten och hann före nubiern.
24 David satt inne i porten då vaktposten, som hade gått upp på taket till stadsporten, fick se en ensam man komma springande.
25 Han ropade ner och varskodde kungen, som svarade: »Om han är ensam måste det vara en kurir.« Medan budbäraren närmade sig
26 upptäckte vaktposten ännu en man som kom springande, och han ropade ner i porten: »Det kommer en till, och han är också ensam.« — »Det är en kurir det också«, sade kungen.