22 Men Achimaas envisades: »Det får bli som det vill«, sade han, »låt mig också springa, efter nubiern.« — »Vad skall det tjäna till, min son«, sade Joav, »det kommer ingen att tacka dig för!« —
23 »Det får bli som det vill, jag springer i alla fall«, upprepade Achimaas, och Joav lät honom springa. Han tog vägen över Jordanslätten och hann före nubiern.
24 David satt inne i porten då vaktposten, som hade gått upp på taket till stadsporten, fick se en ensam man komma springande.
25 Han ropade ner och varskodde kungen, som svarade: »Om han är ensam måste det vara en kurir.« Medan budbäraren närmade sig
26 upptäckte vaktposten ännu en man som kom springande, och han ropade ner i porten: »Det kommer en till, och han är också ensam.« — »Det är en kurir det också«, sade kungen.
27 Posten ropade på nytt: »Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas, Sadoks son.« — »Det är en bra karl«, svarade kungen, »han kommer med goda nyheter.«
28 »Allt väl«, ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: »Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung.«