27 Posten ropade på nytt: »Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas, Sadoks son.« — »Det är en bra karl«, svarade kungen, »han kommer med goda nyheter.«
28 »Allt väl«, ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: »Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung.«
29 Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Achimaas svarade: »Just då Joav skickade i väg mig var det uppståndelse i lägret, men jag vet inte vad saken gällde.«
30 Kungen sade åt honom att gå åt sidan, och han ställde sig att vänta.
31 Då kom nubiern. »Jag har goda nyheter åt min herre och konung«, sade han, »i dag har Herren fällt sin dom och gett dig seger över alla som har rest sig mot dig.«
32 Kungen frågade: »Hur har det gått med min Absalom?« Nubiern svarade: »Som det gick för honom, så må det gå för alla dina fiender och dem som reser sig mot dig, herre konung.«
33 Då blev kungen häftigt upprörd. Han gick upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: »Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!«