3 Männen smög in i staden likt soldater som skamset smyger in efter att ha flytt ur striden.
4 Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: »Absalom, min son! Absalom, min son, min son!«
5 Då gick Joav in till honom och sade: »I dag har du fått alla dina män att känna skam, alla dessa som har räddat livet på dig och dina söner och döttrar, dina hustrur och bihustrur.
6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat att varken officerare eller soldater har något värde i dina ögon. Jag förstår nu att om Absalom hade varit vid liv, så hade det kvittat dig lika om alla vi andra varit döda.
7 Gå nu ut till dina män och få dem på humör igen. Annars kommer inte en enda att vara hos dig i morgon, det svär jag vid Herren. Och den olyckan blir värre än allt ont du varit med om i hela ditt liv.«
8 Då reste sig kungen och gick ner och satte sig i porten. Alla fick veta att han satt där och samlades framför honom.Israeliterna hade flytt, var och en hem till sig.
9 Runt om i stammarna gick de nu till rätta med varandra: »Det är kungen som har räddat oss undan fienden och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt för Absalom och lämnat landet.