8 Då reste sig kungen och gick ner och satte sig i porten. Alla fick veta att han satt där och samlades framför honom.Israeliterna hade flytt, var och en hem till sig.
9 Runt om i stammarna gick de nu till rätta med varandra: »Det är kungen som har räddat oss undan fienden och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt för Absalom och lämnat landet.
10 Men Absalom, som vi smorde till kung över oss, har fallit i striden. Varför nämner då ingen ett ord om att hämta kungen tillbaka?«
11 När kung David fick höra vad som sades bland israeliterna lät han skicka bud med prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och fråga: »Varför skall ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?
12 Ni är ju mina bröder, av samma kött och blod som jag — varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka?
13 Och säg till Amasa: Du är ju av mitt kött och blod. Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte du hädanefter skall vara min överbefälhavare i stället för Joav.«
14 På det sättet fick David alla i Juda på sin sida, och folket skickade bud till honom att komma tillbaka tillsammans med sina män.