2 Då kallade kungen till sig givoniterna. De tillhör inte israeliterna utan är en amoreisk folkspillra. Saul hade i sitt nit för Israel och Juda försökt utrota dem, trots den ed som israeliterna hade svurit.
3 Nu frågade David givoniterna: »Vad skall jag göra för er, hur kan jag gottgöra det som skett, så att ni häver förbannelsen över Herrens land?«
4 Givoniterna svarade: »Mellan oss och Saul och hans släkt är det inte en fråga om silver och guld och inte heller om att döda en israelit vilken som helst.« David frågade: »Vad vill ni då att jag skall göra?«
5 De sade: »Mannen som anställde förödelsen bland oss och som hade planer på att helt utrota oss inom Israels gränser —
6 lämna ut sju av den mannens ättlingar så att vi får hugga dem i stycken inför Herren i Givon, på Herrens berg.« David gick med på deras krav,
7 men han skonade Sauls sonson Mefivoshet, Jonatans son, eftersom David och Jonatan, Sauls son, hade slutit ett förbund inför Herren.
8 Däremot tog han de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefivoshet, och vidare de fem söner som Sauls dotter Merav hade fött åt Adriel från Mechola, Barsillajs son.