16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.