1 Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
2 De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
3 De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
4 De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
5 Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
6 De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
7 De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
8 Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
9 De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
10 Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
11 De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
12 De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
13 Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
14 I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
15 Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
16 I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
17 Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
18 Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
19 Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort.
20 De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
21 Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
22 Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
23 Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
24 De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
25 Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?