1 Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
2 Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
3 Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
4 Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
5 Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
6 Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
7 Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
8 Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
9 Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
10 Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
11 De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
12 Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
13 Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
14 Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
15 Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
16 Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
17 Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
18 Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
19 Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
20 Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
21 Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
22 Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
23 Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
24 Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.