1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 Utbrast, och sade:
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;)
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.