1 Job svarade, och sade:
2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.