1 Då svarade Bildad af Suah, och sade:
2 Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod?
3 Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten?
4 Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull.
5 Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga;
6 Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull;
7 Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.
8 Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder;
9 Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene.
10 De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta.
11 Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten.
12 Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar.
13 Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt;
14 Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät.
15 Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva.
16 Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård;
17 Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.
18 Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.
19 Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.
20 Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;
21 Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.
22 Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.