1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.