1 Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.