11 Abraham blev mycket illa till mods, det gällde ju hans son.
12 Men Gud sade till honom: »Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare.
13 Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn.«
14 Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå. Hon irrade sedan omkring i Beer Shevas öken.
15 När vattnet i säcken tog slut lade hon barnet under en buske
16 och gick och satte sig ett stycke bort, på ett pilskotts avstånd. »Jag kan inte se på när han dör«, tänkte hon. Hon satt ett stycke därifrån, och barnet grät högljutt.
17 Men Gud hörde pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till Hagar: »Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter där borta.