1 Abraham var nu en mycket gammal man, och Herren hade välsignat honom på alla sätt.
2 En dag sade Abraham till den äldste bland sina tjänare, den som förvaltade allt han ägde: »Lägg din hand mellan mina lår,
3 jag vill ta en ed av dig vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son bland kanaaneerna, där jag nu bor,
4 utan att du går till mitt land och min släkt och tar en hustru åt min son Isak.«
5 Tjänaren sade: »Men om hon inte är villig att följa med mig till det här landet? Skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har lämnat?« —
6 »Nej«, svarade Abraham, »du får absolut inte föra honom tillbaka dit.
7 Herren, himlens Gud, som förde mig bort från mitt hem och mina fäders land och som lovade mig med ed: ’Åt dina ättlingar skall jag ge detta land’, han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan ta en hustru åt min son därifrån.
8 Om hon inte är villig att följa med dig är du löst från din ed till mig. Men för inte min son tillbaka dit.«
9 Då lade tjänaren sin hand mellan sin husbonde Abrahams lår och lovade honom detta med ed.
10 Tjänaren tog tio av sin husbondes kameler, och med de finaste dyrbarheter hans husbonde ägde gav han sig i väg till Nachors stad i Aram Naharajim.
11 Där lät han kamelerna lägga sig ner vid brunnen utanför staden. Det var framåt kvällen, vid den tid då kvinnorna går ut och hämtar vatten.
12 Och tjänaren bad: »Herre, min husbonde Abrahams Gud, låt mig i dag få se hur du visar din godhet mot min husbonde Abraham.
13 Här står jag vid brunnen, och flickorna från staden är på väg hit ut för att hämta vatten.
14 Jag kommer att be en av dem: Räck mig din kruka så att jag får dricka! Om hon då svarar: Drick du, och jag skall ge dina kameler vatten också, då är det den flickan som du har bestämt åt din tjänare Isak, och då vet jag att du har visat din godhet mot min husbonde.«
15 Han hade knappt hunnit säga detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru.
16 Det var en mycket vacker flicka och hon var orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka, och när hon kom upp igen
17 skyndade tjänaren fram och bad henne: »Låt mig få en klunk vatten ur din kruka.« —
18 »Drick, herre«, sade hon och lyfte genast ner krukan på armen och lät honom dricka.
19 När hon gett honom att dricka sade hon: »Jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.«
20 Hon tömde genast sin kruka i vattenhon och skyndade sedan till brunnen igen och hämtade upp vatten åt alla kamelerna.
21 Själv stod han tyst och iakttog henne för att se om Herren hade gjort hans färd lyckosam eller inte.
22 När alla kamelerna hade fått vatten tog mannen fram en guldring som vägde en halv sikel och satte den i hennes näsa, och på hennes armar satte han två armringar av guld som vägde tio siklar.
23 Sedan sade han till henne: »Tala om för mig vems dotter du är. Kan vi få nattkvarter i din fars hus?«
24 Hon svarade: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son med Nachor.«
25 Och hon fortsatte: »Halm och foder har vi gott om, och husrum har vi också.«
26 Då föll mannen ner och tillbad Herren
27 och sade: »Prisad vare Herren, min husbonde Abrahams Gud, som inte har upphört att visa min husbonde sin godhet och trofasthet. Herren har lett mig till min husbondes frände.«
28 Flickan sprang hem och berättade för sin mor och de andra vad som hade hänt.
29 Rebecka hade en bror som hette Laban, och han skyndade sig ut till mannen vid källan.
30 Laban hade sett näsringen och armringarna som hans syster Rebecka bar och hört henne berätta vad mannen hade sagt till henne. Han kom ut till mannen, som stod hos kamelerna vid källan.
31 »Kom, du som är välsignad av Herren«, sade Laban. »Inte skall du stå här ute, jag har gjort i ordning för dig där hemma, och kamelerna har vi också plats för.«
32 Då följde mannen med honom hem. Man lastade av kamelerna och gav dem halm och foder, och åt mannen och hans följeslagare gav man vatten så att de kunde tvätta av sina fötter.
33 När maten sattes fram sade mannen: »Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.« — »Gör det«, sade Laban.
34 Då sade mannen: »Jag är Abrahams tjänare.
35 Herren har välsignat min husbonde och gjort honom rik, han har gett honom får och kor, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor.
36 Sara, min husbondes hustru, födde honom en son på sin ålderdom, och åt honom har han gett allt han äger.
37 Nu har min husbonde låtit mig gå ed på att jag inte skall ta en hustru åt hans son bland kanaaneerna, i vilkas land han bor.
38 Han sade: ’Gå till mitt fädernehem, till min egen släkt, och ta en hustru åt min son.’
39 Då sade jag till min husbonde: ’Men om hon inte vill följa med mig?’
40 Han svarade: ’Herren, som jag alltid har hållit mig till, skall sända sin ängel med dig och göra din färd lyckosam, så att du kan ta en hustru åt min son från min släkt och mitt fädernehem.
41 När du har kommit till mina släktingar skall du vara löst från din ed till mig, även om de inte vill ge henne åt dig; så blir du löst från eden.’
42 I dag när jag kom till källan bad jag: ’Herre, min husbonde Abrahams Gud, visa mig om du vill låta min färd bli lyckosam.
43 Här står jag vid brunnen. Kommer det nu en ung kvinna som skall hämta vatten, ber jag henne att hon låter mig få dricka lite ur hennes kruka.
44 Om hon då svarar: Drick du, och jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, då är det henne Herren har utsett till hustru åt min husbondes son.’
45 Knappt hade jag hunnit tänka detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon gick ner till källan och hämtade vatten, och när jag bad henne att få dricka
46 lyfte hon genast ner krukan och sade: ’Drick du, jag skall ge dina kameler vatten också.’ Jag drack och hon vattnade kamelerna.
47 Jag frågade henne vems dotter hon var, och hon svarade att hon var dotter till Betuel, Nachors son som Milka födde åt honom. Då satte jag ringen i hennes näsa och armringarna på hennes armar
48 och föll ner och tillbad Herren. Jag prisade Herren, min husbonde Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg och låtit mig finna en dotter till min husbondes frände åt hans son.
49 Säg mig nu om ni vill visa min husbonde godhet och trofasthet. Om inte, säg mig då det, så att jag vet vad jag har att rätta mig efter.«
50 Laban och Betuel svarade: »Detta kommer från Herren, vi har ingenting att säga.
51 Här är Rebecka. Ta henne med dig, må hon bli hustru åt din husbondes son, så som Herren har sagt.«
52 När Abrahams tjänare hörde deras svar föll han ner och tillbad Herren.
53 Sedan tog han fram silversmycken och guldsmycken och kläder och överlämnade till Rebecka; också hennes bror och hennes mor fick dyrbara gåvor.
54 Sedan åt och drack tjänaren och hans följeslagare och gick till vila.När de stigit upp nästa morgon sade tjänaren: »Låt mig nu återvända till min husbonde.«
55 Men brodern och modern bad att flickan skulle få stanna hos dem en vecka eller två innan hon lämnade dem.
56 Tjänaren svarade: »Håll mig inte kvar nu när Herren har gjort min färd lyckosam, låt mig få återvända till min husbonde.«
57 De sade: »Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.«
58 De kallade på Rebecka och frågade henne: »Vill du följa med den här mannen?« Hon svarade: »Ja, det vill jag.«
59 Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma följa med Abrahams tjänare och hans män.
60 De välsignade Rebecka och sade till henne:»Vår syster, av dig skall kommatusen sinom tusen.Dina ättlingar skall erövrafiendens städer.«
61 Rebecka och hennes tjänarinnor satt upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren Rebecka med sig och gav sig i väg.
62 Isak hade kommit till Beer Lachaj Roi och bodde nu i Negev.
63 I kvällningen gick han ut på fälten. När han såg sig omkring fick han se kameler närma sig.
64 Och när Rebecka fick se Isak satt hon av
65 och frågade tjänaren: »Vem är den där mannen som kommer emot oss över fälten?« Tjänaren svarade: »Det är min husbonde.« Då dolde hon sig i sin slöja.
66 Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort.
67 Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor.