1 Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. »Låt alla gå ut härifrån«, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder.
2 Och Josef brast i gråt. Han grät så högt att egypterna hörde det, och faraos hov fick veta vad som hänt.
3 Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min far?« Hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blev de.
4 Då sade Josef till bröderna: »Kom fram hit.« De gick fram till honom, och Josef sade: »Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten.
5 Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er.
6 I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda.
7 Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många.
8 Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten.
9 Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål.
10 Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger.
11 Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. —
12 Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det verkligen är jag som talar till er.
13 Berätta för min far om vilken ställning jag har i Egypten och om allt ni har sett, och hämta honom hit så fort ni kan.«
14 Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn.
15 Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.
16 I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän.
17 Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: »Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan
18 och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. —
19 Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom.
20 Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.«
21 Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan.
22 Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter.
23 Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan.
24 Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: »Bli inte ovänner på vägen!«
25 De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob.
26 Där berättade de för honom: »Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.« Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem.
27 Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp.
28 »Det är nog«, sade Israel. »Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.«