1 När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten sade han till sina söner: »Vad väntar ni på?
2 Jag har hört att det finns säd nere i Egypten. Far dit och köp åt oss, så att vi överlever och inte svälter ihjäl.«
3 Då gav sig tio av Josefs bröder i väg för att köpa spannmål i Egypten.
4 Josefs bror Benjamin ville Jakob inte skicka med bröderna, för att han inte skulle råka ut för någon olycka.
5 Bland alla andra som kom för att köpa säd kom också Israels söner, ty hungersnöden hade drabbat Kanaan.
6 Josef var den som hade makten i Egypten, det var han som sålde säd till alla i landet, och därför kom nu Josefs bröder och bugade sig till jorden för honom.
7 När Josef fick se sina bröder kände han igen dem, men han gav sig inte till känna för dem utan frågade bryskt: »Varifrån kommer ni?« — »Från Kanaan för att köpa brödsäd«, svarade de.
8 Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.
9 Han kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem, och han sade till dem: »Ni är spioner! Ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.« —
10 »Nej, herre«, svarade de, »dina tjänare har bara kommit för att köpa brödsäd.
11 Vi är alla söner till samme man, vi är hederliga människor och inga spioner.«
12 Men Josef sade: »Jo, ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.«
13 De svarade: »Vi var tolv bröder, herre, söner till en och samme man i Kanaan. Men den yngste är kvar hos vår far, och en finns inte mer.«
14 Josef sade till dem: »Det är som jag redan har sagt er: ni är spioner.
15 Men låt mig sätta er på prov: så sant farao lever, ni slipper inte härifrån förrän er yngste bror kommer hit.
16 Skicka en av er att hämta er bror. Ni andra skall hållas fängslade tills det blir prövat om ni har talat sanning. Har ni inte det är ni spioner, så sant farao lever.«
17 Sedan satte han dem alla i häkte i tre dagar.
18 Den tredje dagen sade Josef till dem: »Om ni gör som jag säger skall ni få leva — jag fruktar Gud.
19 Nu skall vi se om ni är hederliga: en av er får stanna kvar i häktet, och ni andra får ge er av med säd till era svältande familjer.
20 Sedan tar ni med er yngste bror till mig. Det blir beviset för att ni har talat sanning, och då slipper ni dö.« Och så måste de göra.
21 Men bröderna sade till varandra: »Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.«
22 Ruben svarade dem: »Jag sade ju att ni inte skulle göra pojken illa. Men ni ville inte höra på, och nu kommer vedergällningen för hans blod.«
23 De visste inte att Josef förstod vad de sade, eftersom han hade talat med dem genom tolk.
24 Nu vände han sig bort och gick ut och grät. Sedan kom han tillbaka och talade till dem. Han skilde Simon från de andra och lät fängsla honom inför ögonen på dem.
25 Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras säckar med spannmål och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och att man skulle ge dem mat för resan. Så gjorde man också,
26 och bröderna lastade säden på sina åsnor och gav sig i väg.
27 Men när en av dem öppnade sin säck vid nattlägret för att utfodra sin åsna fick han se sina pengar överst i säcken.
28 »Jag har fått mina pengar tillbaka«, ropade han till bröderna, »titta, här ligger de i min säck!« De blev alldeles utom sig, de såg skräckslagna på varandra och sade: »Vad är det Gud har gjort mot oss?«
29 Så kom de hem till sin far Jakob i Kanaan och berättade för honom allt vad de hade varit med om:
30 »Han som är landets herre talade bryskt till oss och behandlade oss som spioner.
31 Men vi sade till honom: Vi är hederliga människor och inga spioner.
32 Vi var tolv bröder, söner till samme far, men en finns inte mer, och den yngste är nu hos vår far i Kanaan.
33 Då sade han som är landets herre: Nu skall jag ta reda på om ni är hederliga. Lämna kvar en av er hos mig och ta med er säden till era svältande familjer och ge er av.
34 Sedan skall ni föra hit er yngste bror till mig, så att jag får förvissa mig om att ni inte är spioner utan hederliga människor. Då får ni tillbaka er bror och kan röra er fritt i landet.«
35 När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin penningpung i säcken. Både de och deras far blev förfärade när de fick syn på penningpungarna.
36 Deras far Jakob sade till dem: »Ni gör mig barnlös! Josef finns inte mer, Simon finns inte mer, och nu vill ni ta Benjamin. Det är mig det går ut över, alltsammans!«
37 Då sade Ruben till sin far: »Du får döda mina båda söner om jag inte har honom med mig tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.«
38 Men han svarade: »Min son får inte följa med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Skulle en olycka hända honom på er resa, då driver ni er gamle far med sorg ner i dödsriket.«