1 Människan, av kvinna född,lever en kort tid och mättas av oro.
2 Hon växer som blomman och vissnar,en skugga som snart är borta.
3 Och en sådan skärskådar duoch drar inför rätta!
4 Som om en oren kunde bli ren!
5 Om nu människans dagar är fastställdaoch hennes tid är utmätt av dig,om du satt den gräns hon inte överskrider,
6 vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,tills daglönarens dag är slut.
7 För ett träd finns det hopp:om det fälls kan det växa upp igenoch skjuta nya skott.
8 Även om rötterna åldras i jordenoch stubben multnar i mullen,
9 spirar det på nytt när det anar vattenoch grenar sig som en ung planta.
10 Men när en man dör är allt förbi.När en människa gått bort, var finns hon då?
11 Om än vattnet tar slut i havet,floderna sinar och torkar ut,
12 reser sig aldrig en död igen.Förr skall himlen rämna än han vaknar,aldrig väcks han ur sin sömn.
13 Om du ändå ville gömma mig i dödsriket,hålla mig dold tills din vrede lagt sig,glömma mig, men blott för en tid
14 — kan en som har dött få liv igen? —då skulle jag hålla ut på min posttills min avlösning kom.
15 Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,du skulle längta efter den du skapat.
16 Nu räknar du alla mina stegoch vaktar på om jag syndar.
17 Mina brott förvarar du under sigill,varje skuld finns bokförd.
18 Liksom berget vittrar och rasaroch klippan rubbas från sin plats,
19 liksom stenarna mals sönder av vattnetoch skyfall sköljer bort gruset,så krossar du människans hopp.
20 Du besegrar henne i grund, och hon är borta,vanställd, förvisad ur din åsyn.
21 Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte,de ringaktas, men hon märker det ej.
22 Hon känner bara smärtan i sin egen kroppoch sorgen i sin egen själ.