1 Job sade:
2 Om blott mina kval kunde vägas,mina olyckor läggas på vågen!
3 De skulle väga tyngre än havets sand,därför är mina ord bittra.
4 Den Väldiges pilar sitter i mig,deras gift tränger in i min själ.Gud låter fasor rycka fram mot mig.
5 Inte skriar vildåsnan när det finns gräs,inte bölar oxen när han har foder.
6 Men vem kan äta det fadda utan salt?Vad finns det för smak i slemörtens saft?
7 Det som jag kände avsmak förhar blivit min vämjeliga föda.
8 O att min bön blev hörd,att Gud uppfyllde min önskan,
9 att Gud gick med på att krossa mig,lyfte handen och gjorde slut på mig.
10 Det skall ändå vara min tröst,när jag vrider mig i olidlig plåga,att jag aldrig har dolt den Heliges ord.
11 Har jag styrka som kan ge mig hopp,finns ett slut som ger mig tålamod?
12 Är min styrka stenens,är min kropp av brons?
13 Nej, för mig finns ingen hjälp,alla vägar är stängda.
14 Den som sviker sin nästa i nödhar upphört att frukta den Väldige.
15 Bröder, ni är opålitliga som bäckar,som sinande bäckfåror.
16 Först mörknar de av smältande isoch snö som blandar sig med vattnet,
17 men torrtiden kommer och tystar dem,i hettan försvinner de helt.
18 Karavaner söker följa deras lopp,drar ut i ödemarken och går under.
19 Karavaner från Tema letar efter dem,köpmän från Saba sätter sitt hopp till dem.
20 Men förhoppningarna grusas,de når fram och blir besvikna.
21 Så har ni blivit för mig,ni såg det fasansfulla och blev skrämda.
22 Har jag begärt att få något av er,bett er att köpa mig fri?
23 Har jag ropat: »Hjälp mig mot fienden,rädda mig från våldsmännen«?
24 Undervisa mig, så skall jag tiga,förklara på vad sätt jag har felat.
25 Visst är sanningen hård att höra,men vad är det ni vill klandra mig för?
26 Tänker ni klandra vad jag har sagt,göra den förtvivlades ord till intet?
27 Ni kastar lott om faderlösa,ni köpslår om era egna vänner.
28 Se mig i ansiktet nu!Jag ljuger inte för er.
29 Tänk om och låt all orätt fara!Tänk om! Än har ingen bevisat min skuld.