1 Job fortsatte sitt tal och sade:
2 Om det ändå vore som förr,på den tiden Gud vakade över mig,
3 när han lät sitt ljus skina över mitt huvudoch lyste mig väg genom mörkret,
4 när jag var i min krafts dagaroch Gud beskyddade mitt hem,
5 när den Väldige ännu var med migoch jag var omgiven av söner!
6 Då vadade jag i grädde,ur min press rann floder av olja.
7 Jag gick ut till stadsportenoch intog min plats på torget.
8 De unga steg tillbaka när de såg mig,de gamla reste sig upp.
9 Stormän höll inne sina ordoch satte handen för munnen,
10 hövdingar tystnademed tungan häftande vid gommen.
11 Den som hörde mig tala prisade mig,den som såg mig gav mig sitt bifall,
12 ty jag räddade den fattige som ropade,den faderlöse som ingen hjälpte.
13 Den nödställde välsignade mig,jag beredde änkan glädje.
14 Rättfärdighet var den klädnad jag klädde mig i,rättrådighet min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon,jag var den lames fötter.
16 För de fattiga var jag en far,jag tog mig an den okändes rättssak.
17 Jag krossade nidingens tänderoch ryckte bytet ur hans käftar.
18 Jag tänkte: Jag skall dö i mitt eget bo,mina dagar bli många som sandkornen.
19 Mina rötter nådde till vattnet,daggen vilade på mina grenar.
20 Mitt anseende var alltid gott,bågen i min hand behöll sin spänst.
21 Man lyssnade förväntansfullt på migoch avvaktade under tystnad mina råd.
22 När jag hade talat sade ingen något mer,varje ord sjönk in i dem.
23 De väntade på mig som på regnet,som man törstar efter ett vårregn.
24 Log jag mot dem fattade de mod,när mitt ansikte lyste sken de upp.