1 Människan, av kvinna född,lever en kort tid och mättas av oro.
2 Hon växer som blomman och vissnar,en skugga som snart är borta.
3 Och en sådan skärskådar duoch drar inför rätta!
4 Som om en oren kunde bli ren!
5 Om nu människans dagar är fastställdaoch hennes tid är utmätt av dig,om du satt den gräns hon inte överskrider,
6 vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,tills daglönarens dag är slut.
7 För ett träd finns det hopp:om det fälls kan det växa upp igenoch skjuta nya skott.